Marco sa till mig här om dagen att "tänk Sandra så mycket vi gått igenom på bara ett år. Vilken resa vi gjort!". Jag tänkte efter.. och det är ju verkligen sant. För ungfär ett år sedan nu satt vi i bilen på väg genom Europa för att ta oss så långt ner i Portugal man kan komma. Vi hade äntligen bestämt oss för att flytta. Jag minns resan ner dit så väl.. Vi var så upprymda, så förväntansfulla, så lyckliga. När vi stannade första natten i någon liten by i Tyskland och gick och köpte en massa öl och choklad i närbutiken bara för att fira att vi klarat första stoppet. Hur vi sedan låg i sängen och pratade om hur allt skulle bli.

 

Hur vi fick ett stort stenskott i framrutan när vi passerade Spanien och Salamanca och kort därefter något knas med bilen. Hur vi stannade på närmsta mack mitt i ödemarken för att kolla upp felet och hur otrevliga de var där. När vi för första gången nådde Portugals gräns och när vi började känna igen vyerna.. När vi äntligen nådde Algarve och Salgados. Känslan när vi gick in i vår lägenhet för första gången och hur Marcos pappa kom med mat till oss från Marcos systers sambos restaurang. Vad vi åt! Vi hade nästan bara levt på mackor under hela resan.

 

Vi kom fram ganska sent på kvällen. Algarve var tomt och tyst. Det var mörkt. Men inte så kallt. Vi tog med oss Selma (som förövrigt klarade av den långa bilresan exemplariskt) på den korta promenaden ner till stranden från vår lägenhet efter att vi samma dag suttit i bilen och kört i 12 timmar och släppte henne lös.. Alltså den synen och den känslan när vi ser henne springa så fort hon kan ut på den öppna strandstranden och mot de lätta vågorna som slog mot kanten under en bar himmel med bara månen som ljuskälla.. Ren lycka. Hon springer lekfullt runt som att hon kommit till paradiset. Och det hade hon ju :)

 

Herregud vilka vackra minnen.

 

Sedan fortsatte livet i Portugal. Vi levde livet verkligen. Gud vad vi levde livet. Vilken tid vi hade, vi tre. Jag, Marco och Selma. Jag kan utan tvekan säga att 2017 var det bästa året i mitt liv. Jag skulle kunna skriva en hel bok om allt fantastiska vi gjorde under den här tiden.

Men så bara händer något och allt får ett abrubt slut då vi får för oss att vi måste bo i Sverige igen?! Och när vi bestämde oss för detta så gick allt så jäkla snabbt och 1 månad senare satt vi i bilen på samma väg tillbaka till Sverige igen?! I nio månader bodde vi i Portugal. Varför? Vad hände? Vad flög i oss? Sånt mysterium! Nu när jag tänker tillbaka på det så känns det så luddigt. Nästan som att utomstående krafter knuffade oss i den här riktningen.

 

Nu när vi bott här i ett par månader så blir vi påminda gång på gång om varför vi valde att lämna Sverige. Men som jag gärna vill tro, så händer allt av en mening och jag lever vid mottot att man aldrig ska ångra något man gjort i livet. Inget ont som inte för något gott med sig..