Sandra Nobre Art + Design - VAD JAG EGENTLIGEN AVSLÖJADE FÖR VECKO REVYN

VAD JAG EGENTLIGEN AVSLÖJADE FÖR VECKO REVYN

5 september 2011

Av all denna text nedan, publicerades bara två korta spalter. Klicka på bilden för att läsa artikeln som publicerades i detta nummer av Vecko Revyn.

Berätta lite om dina problem, hur de uppstod och hur de yttrar sig?

Jag har alltid varit väldigt annorlunda och "speciell". Lite utav en ensamvarg. Jag gillade mest att vara i min egna lilla värld. Jag har alltid haft svårt för att skaffa vänner eftersom jag är så introvert och väldigt blyg. Jag har alltid varit en orolig tjej. Redan på barnsben oroade jag mig över allt du kan tänka dig. Tex hur det gick till att betala sina räkningar när man blev stor. I vilken ordning man borde ta maten i skolan eller hur man ens förde en konversation med andra människor. Jag har nog alltid trott att jag varit en utomjording. Ju äldre jag blivit, desto allvarligare har dessa problem blivit och desto fler "problem" har jag utvecklat. I dag lider jag främst av social fobi, nekrofobi & algofobi, emetofobi, panikångest och BDD.

Social fobi = Jag gillar inte att vistas bland mycket folk. Ibland är det till och med jobbigt att ens vistas med mina nära och kära. Ibland till och med mina egna vänner. Jag känner mig obekväm och kan inte sluta tänka på hur andra uppfattar mig som person och hur jag ser ut rent fysiskt i alla vinklar.

Nekrofobi och algofobi = Detta är två fobier jag utvecklat de senaste två åren och det har tyvärr bara blivit värre och värre. Nekrofobi och algofobi är namnet på två fobier som gör att du ständigt är livrädd för att leva och dö. I princip. Jag är livrädd för döden och fysisk smärta. Jag är så rädd för det att det kan leda till panikattacker. Jag har tvångstankar om döden, speciellt hemska dödar. Att tex dö i en flygkrash, att bli mosad i en sopcontainer, att brännas till döds, gasas ihjäl.. drunkna.. you name it. Jag är livrädd för smärta. Jag funderar på om det gör ont att dö? Vad händer när vi dör? Vart kommer vi? Hur känns det att ha en sådan hemsk fysisk smärta? Detta gör det ibland omöjligt för mig att göra vanliga saker som andra människor tycker är roligt. Som att tex skejta, åka snowboard, pulka, bil, flyga.. jag kan till med vara livrädd för att duscha eftersom att jag får för mig att vattnet kan nå någon elektrisk ledning och jag dör av en elstöt.

Emetofobi = En hemsk fobi som gör att jag är livrädd för att kräkas. Jag är så rädd för att kräkas att jag ibland får panikattacker då jag känner mig illamående. Allt som skulle kunna bidra till illamående avstår jag.

Panikångest = Eftersom jag är en extremt orolig människa och har så många olika fobier - utvecklar jag ibland panikångestattacker. De kan var så djupa, kraftiga och våldsamma att jag i princip ligger på golvet och skriker rakt ut, gråter hysteriskt och hyperventilerar. Jag tror att jag ska dö och det känns som att min kropp har blivit besatt av onda demoner. Allt känns fruktansvärt obehagligt och hopplöst.

BDD = (Body Dysmorphic Disorder) Sjukdomen jag lider av allra mest. Störningen innebär att man har en bild av sig själv som inte stämmer, samt att man lider extremt mycket av sitt utseende, i så stor utsträckning att det sociala livet blir lidande. Oftast ter sig detta i extrem utseendefixering, och ibland till följd av det social fobi. Jag tycker verkligen, på allvar, helt seriöst, att jag är den fulaste varelsen som bor på den här planeten. Jag kan inte sluta fokusera på hur ful jag tycker att jag är. Min näsa är for stor, mina lår är konstiga, mina fötter är skitfula, jag hatar mitt hår, mina läppar är för små, tänderna är snea.. osv osv. En person som är drabbad av störningen kan lida så mycket att denne inte kan sköta ett normalt liv. Ofta hakar den drabbade upp sig på vissa kroppsdelar, till exempel näsan, och en del undviker att visa sig i vinklar som de är övertygade om att andra ska anse de ser motbjudande ut i, vilket kan leda till ett för utomstående mycket underligt kroppsspråk och beteende. Den här fobin utvecklades i högstadiet och har aldrig försvunnit även om det blivit mycket bättre och jag lärt mig att acceptera vissa saker.

När började problemen, och vad tror du det var som utlöste dem?

Nekrofobi, algofobi, panikångest och BDD är något som kommit de senaste åren och vad som har utlöst det vet jag faktiskt inte. Jag har lidit av depressioner sedan jag var 10 år och jag har även haft ett självskadebeteende och önskat att få dö. För ett halvår sedan fick jag tabletter utskrivna för panikångest och efter att jag börjat äta dem har jag gått från att vara totalt nerkörd i botten till att i princip sväva bland molnen. Okej riktigt så bra har jag det inte, men om man jämför med hur jag någonsin mått - så mår jag allra bäst nu och jag tror att pillrerna kan vara en del av orsaken. Jag har börjat uppskatta livet och allt trevligt som hör därtill, att jag - istället för att vilja dö - blivit livrädd för att dö. Därav min nekrofobi.

Hur har det påverkat din vardag?

Alla mina fobier har verkligen påverkat min vardag och mitt liv på ett extremt negativt sätt. I stort sett så har fobierna fått mig att leva ett isolerat liv, hindrat mig från att göra normala saker och uppleva saker och händelser som andra människor skulle uppleva som trevliga och roliga. Jag har missat otroligt mycket.

Har det påverkat dina förhållanden?

Jag är inne i mitt andra riktigt seriösa förhållande. Jag hoppas och verkligen tror att detta blir mitt sista också. Innan jag träffade min nuvarande pojkvän, var jag tillsammans med en kille till och från i 6 år. Pga av mina sjukdommar och fobier fanns det en bedrövlig svartsjuka och kontrollbehov. Det gjorde att vi tillslut inte kunde vara tillsammans längre. Jag vet att jag var 90% av orsaken till att det tog slut. Med min nuvarande pojkvän är det väldigt annorlunda. Vi har varit ett par i 4 år och vi är fortfarande varandras ögonstenar, vi visar full respekt till varandra och vi kan lita på varandra till hundra procent. Men trots det och trots att jag i dag mår mycket bättre, har blivit äldre och blivit mognare, kan jag, pga mina fobier, agera lite väl överdrivet ibland. Jag är fortfarande svartsjuk, men det ligger inte alls på samma nivå som i förra förhållandet. Min pojkvän förstår mig, vi har pratat massor om mina problem och han är min absolut största stöttepelare. Han är den jag går först till när allt rasar och han är den som först får mig att le igen. En tendens jag har är att gång på gång fråga Marco om han tycker att jag är fin, även fast jag vet att svaret alltid blir att jag är den finaste så kan jag inte sluta fråga det. Jag kan älta det där med utseendet om och om igen inför Marco och han ska ha en diamant som orkar stå ut med det - och mig överhuvudtaget.

Jag har jättesvårt för att skaffa vänner och även behålla dem som vänner. Jag har en riktig bästa vän och hon har varit min vän ända sedan vi var barn. Men vi har aldrig pratat om mina fobier, men jag vet att hon vet. Fast jag vet inte hur mycket hon vet. Jag vet egentligen inte varför vi aldrig pratat om det, det har bara inte blivit så. Jag har svårt för att hålla kontakten med de få vänner jag har, jag har telefonskräck och hatar att ringa och svara på samtal. Det är jättejobbigt. Jag undrar till och med vad mina vänner tycker om mig, om de tycker att jag är ful osv. Jag hatar att höra av mig till mina vänner, inte för att jag inte vill, utan för att jag helt enkelt inte vågar. Jag är rädd för att göra dem besvikna. Besvikna på att jag inte kan vara en bra vän för att jag har mina fobier. Men med min bästa vän är det annorlunda, det kan gå flera veckor innan vi hörs av men vi vet fortfarande vart vi har varandra och att vi älskar varandra.

Vad har du fått för hjälp?

Om jag ska vara helr ärlig så vet jag inte vad jag har fått för hjälp. Jag har kanske haft 20 olika psykologer och läkare under min livstid. Jag har gått på utredning efter utredning. Jag kanske har ätit 10 olika antidepressiva piller. Men utan att det blivit bättre och att man kommit fram till nånting. Jag har haft många psykologer som slutad efter en tid då jag gått hos dem vilket inneburit att jag varit tvungen att byta psykolog och börja om från början. jag har även haft psykologer som suttit framför mig och gäspat och kollat på klockan medan jag är mitt inne i en panikångestattack. Jag har varit på väg att läggas in flera gånger och vid ett tillfälle trodde man att jag gick på droger. Jag har aldrig tyckt att jag fått någon seriös hjälp, att någon tagot mig seriöst. Till slut gav jag upp allt vad psykologbesök hette och slutade med att äta piller. jag gillade inte att de proppade i mig en massa piller. Jag var utan piller i några år innan jag började utveckla panikångest och få oväntade och brutala attacker. Då gick jag till en läkare efter lite reserach på nätet om vad det jag kände kunde vara för något. Lätt som en plätt. Panikångest. Jag fick piller utskrivna och redan några veckor efter att jag börjat äta dem, mådde jag betydlugt bättre! Men jag tror också att jag med åren själv har lärt mig och börjat acceptera att jag kanske aldrig kommer att få hjälp, eller åtminstånde, att den hjälpen jag fått under hela min livstid, inte var något för mig. Jag har dessutum mognat och fått en hel del insikt i sakker och ting, det kanske låter löjligt men jag tror att det är så. Jag har blivit vuxen och ändå lärt mig en hel del. Jag har insett att det finns viktigare saker i livet, även om jag fortfarande mår pissdåligt över mina fobier väldigt ofta. I dag försöker jag sakta men säkert och i min egna takt att "inte bry mig" om mina fobier. Det kanske låter nonchalant men jag försöker att verkligen rycka på axlarna och tänka jaha och? Vad gör det om jag tycker att jag har en för stor näsa då? Vad gör det egentligen? Jag försöker också att så fort det kommer en negativ eller hemsk tanke om något, byta ut den mot en helt annan tanke - en positiv och glad tanke istälett. Det hjälper. Det hjälper mig att inte fokusera allt för mycket på det onda. Just nu är jag inne på att försöka komma över min nekrofobi och algofobi genom att i små steg, börja utsätta mig för saker som faktiskt skulle kunna innebära att en olycka sker. Jag snorklade i dag tex, alldeles vid vattengryningen, (jag hatar att vara under vatten) och ju mer jag gav mig fan på det och verkligen försökte slappna av och njuta av det istället desto roligare blev det och desto lättare gick det. Jag har börjat åka loangboard lite grann. Börjat kolla mer på filmer där levande varelser dör..

Hur reagerade din omgivning, familj och kompisar?

Min familj, mamma och pappa har varit vid min sida från första stund. När allt eskalerade var det dom som höll min hand genom ALLA dessa år med psykologer och läkare. Mamma upptäckte att det var riktigt riktigt illa med mig då hon fick se mina skärsår i handlederna av en slump. Det var då allt började. Mamma grät och ringde upp til spyk på en gång. Min mamma och pappa är mina diamanter. Vilket tålamod de haft med mig! Vilken kärlek de hyser för mig som verkligen gjort allt för att jag ska må bra igen. Det finns inga ord som kan beskriva hur mycket jag älskar dem för det.

Vad ser du när du tittar dig i spegeln?

Jag ser ett monster. Kort och gott. Men det var mycket värre förr, när jag var mellan 13-15 år. Jag gick inte ens på lektionerna längre. Jag skolkade mig igenom hela skolan och när jag väl var i skolan klädde jag mig i jättepösiga kläder för att dölja hur smal jag var. (Jag har alltid varit otroligt smal av naturen och alltid velat gå upp massor i vikt - utan att ha kunnat, hur mycket jag än åt). I skolan mobbades jag för hur jag såg ut. Att jag var för smal och såg konstig ut osv. Jag gick till slut inte ens ut utan keps och fick panik när läraren sa åt mig att ta av mig den på lektionen. Allt jag ville, var bara att låta andra slippa se hur ful jag var. Vilket monster jag var. Allt jag ville var bara att få dö.

Jag minns att jag undvek speglar. På rasterna när alla andra tjejer sprang till speglarna och började bättra på deras smink, var jag den enda som raskt gick förbi utan att ens vrida huvudet åt speglarna. Att vara med på kort och film fanns inte ens i min värld.

Hur mår du i dag?
Jag skulle faktiskt kunna säga att jag mår tillräckligt bra för att kunna leva ett normalt liv. Ibland tar mina fobier över och allt blir ett helvete. Men i det stora hela så kan jag kontrollera det. Jag tycker fortfarande att jag är fulast i världen och skulle, bara jag hade pengarna, plastikoperera både det ena och det andra för att bli bättre tillfreds med mitt yttre. Men jag lider inte av det på samma sätt som då, då det var outhärdligt och ledde till ett självskadebeteende och en längtan efter döden. I dag är jag nyfiken på livet och vad det har att erbjuda. Jag försöker dagligen att intala mig själv hur lyckligt lottad jag istället är, som har en underbar familj, släkt och vänner. En underbar man vid min sida som jag älskar så och som älskar mig tillbaka. En fin lägenhet att bo i. En kropp som är frisk och fungerar som den ska. Att jag har pengar på mitt bankkonto som gör att jag klarar av att leva och till och med rädda andras liv genom att skänka pengar till välgörenhet varje månad. Att jag borde vara tacksam varje sekund som har allt det här. Det FINNS verkligen de som har det miljoner gånger hemskare än MIG och det kunde ju lika gärna vart JAG eller hur?

Hur ser du på framtiden?

Jag ser väldigt ljust på framtiden. Jag har verkligen hopp. Jag vill resa runt och se världen (Även fast jag är livrädd pga alla mina fobier). Men jag har verkligen hopp och tror verkligen att jag kommer att bli en bättre och bättre människa för varje dag som går. Att tex hjälpa andra via välgörenhet, både djur och människor, hjälper även mig själv - att känna mig som en bättre människa. Så jag brinner mycket för att hjälpa andra och tycker att det är en jätteviktig del i mitt liv, likväl som det är en lika viktig del i andras liv - att veta hjälp finns att få.

Emelie - ny webbtidning på G!

gud vad stark du måste vara som orkar med alla dessa tankar och fobier som ständigt finns med dig! Du är ju jättevacker, både ditt ansikte och din kropp! Förstår inte hur du ens kan tycka att du är det minsta ful?! Hoppas du inser hur fin du är en vacker dag, förstå vilken sten som skulle släppas från ditt hjärta! Lycka till och kämpa på! :)

Sara

Vilken stark människa du är. Jag beundrar dig så mycket. Jag har också social fobi och jag har inte klarat av hälften av vad du har gjort. Att se dig övervinna dina rädslor och fobier får mig att tänka att jag kanske också kan klara av det. Att jag kanske kan dra mig upp från detta håll jag har grävt åt mig själv. Att vara den människa jag vill vara och göra det jag vill med mitt liv, precis som du!

Tack för att du finns, tack för att du visar den underbar människa som du är, tack för du gör så jag känner mig del av någonting och TACK för att du visar mig att ingenting är omöjligt bara man tror på sig själv! Många kramar till dig Sandra! <3

Vilket framsteg att du kan prata om det här så öppet! Du borde vara stolt över det :)

Även fast du inte tycker att du är vacker så vill jag bara att du ska veta att du är det. Jag vet att du inte kommer att tro mig men jag tror starkt på att om man säger till någon tillräckligt många gånger att de är vackra kommer de tillslut tro på det.

Ta hand om dig!

Emma

Alltså jag måste bara få säga att jag älskar dig. Jag älskar att du är så öppen om saker & visar andra som kanske har en fobi, som inte vågar säga någonting och att dom inte behöver känner sig ensamma om detta.

Jag lider av socialfobi, men det har blivit bättre med åren & det tackar jag endast mig själv för. Du är så bra Sandra & vacker precis som du är! Du har åstadkommit så mycket i livet & du är så bra på det du gör! Keep up the good work! Du är så h-vetes stark & att du nockar ner dina fobier då & då när du väl får dina ångesttankar..

Kramar!

Lisa

jawna

Jag beundrar dig väldigt mycket för att du delar med dig av det här! Och även för att du är så stark och har tagit dig igenom så många år av lidande, och att du nu faktiskt kan säga att du mår bättre! Jag har själv lidit av depression och ångest ett par år, men mår bra nu, och man fick lite perspektiv på sina egna "problem" när man läste det här :) Kämpa vidare!

Leila

åh sandra, du verkar vara en så stark person. Jag måste säga att du är vacker, hade endast kunnat drömma om att se ut som du! Du är en underbar person glöm aldrig det!

Julia

gud vad hemskt :( du är så stark sandra och jag hoppas verkligen att detta kommer gå över så du hinner uppleva en massa underbara saker som livet har att ge. Du har redan mycket som folk drömmer om att ha! Jag känner igen mig lite i det du skrivit.. Jag har dåligt självförtroende och är osäker i mig själv i t.ex skolan, fast jag har många kompisar som jag tycker om sååå mycket och dom tycker om mig.. men jag vet inte vad det beror på. jag är osäker och lider av handsvett. jag har ofta handsvett när det kommer till att träffa nya människor (därför hatar jag att skaka hand med folk) och även i skolan har jag handsvett.. hoppas att det går över med tiden. sköt om dig sandra<3

Emma

du måste vara en av de starkaste människorna som jag vet vem. jag känner ju inte dig personligen (även fast jag hade velat) men jag känner ju dig genom din blogg och jag vet att du är stark! så otroligt stark! och förmodligen spelar det ingen roll att jag skriver att jag tycker att du är vacker, men det tycker jag. och som jag har sagt tidigare så är jag extremt avundsjuk på din rumpa (haha) den är ju helt perfekt. och en annan sak, bara att du vågar gå ut med det här och berätta så öppet om det visar på hur stark du är! du är helt otrolig och du har rätt i att det bara kommer bli bättre och bättre! :) du klarar allt och jag önskar dej all lycka! tusen kramar

Fatma - Fatmas.blogg.se

Du växte verkligen i mina ögon när jag fick ta del av den här personliga delen av ditt liv.

maria

du är stark. som vågar berätta. och som tagit dig så långt som du gjort. du är vacker, inombords såväl som utanpå!

Vad skall man säga? Jag tycker du är överdrivet vacker, överdrivet talangfull på din grej. Du är helt perfekt som du är. Puss

Maria

Åh Sandra du är så stark! Trots alla dina problem så ser du fortfarande ljust på framtiden. Jag är glad att du har en så fin familj och pojkvän som stöttar dig.

Jag fick min första panik ångestattack när jag var 11. De har minskat de senaste åren och nu var det ganska länge sedan jag var med om en sådan. Men jag kan ärligt säga att jag vet precis hur en sådan känns. Jag har också social fobi och telefonskräck. Jag har även agorafobi (torgskräck). Jag jobbar verkligen på att våga, att inte vara rädd och känna mig ensam i ett rum fullt med folk. Jag är inte alls blyg men jag har svårt att föra samtal med folk. Sitter hemma och funderar över hur ett normalt samtal ser ut osv. bara för att jag ska ta mig genom en vanlig skoldag utan att behöva gå ensam och känna mig deprimerad. Så jag känner igen mig i vissa delar av det du berättar.

Jag ville bara säga att du är stark och du är modig som vågar möta livet trots dina problem. Jag vet också att socialfobi och "telefonskräcken" är något som kan tränas bort, kanske inte helt men det går att förbättra (det är det jag själv försöker göra). Jag tror att mycket av det andra också kan minska och kanske försvinna helt om du fortsätter med att ersätta alla dåliga tankar med något bra. Sluta aldrig stötta och peppa dig själv Sandra! Att du också vågar berätta för folk om det här så öppet måste väl vara ett stort framsteg! Var stolt över dig själv, fina du. Och nej säg inte emot, för du är fin och bra precis som du är!

"Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid."

Sedan kan jag väl passa på att säga att din konst är grymt vacker och rörande. Allt har en djupare mening och det är så underbart att se all din konst! Jag är ett stort fan! :D

Rebecka

Nejmen gud vad hemskt att leva med det där! Jag gråter nästan:( Du ska veta att du är jättesöt :)Jag ritade av dig och jag ritar ju inte av dig för att du är ful, utan för att du är en så begåvad person och du är så vacker

Donna

Man blir bara ledsen när du tryker ner dig själv :(

fattar inte vad som är felet och jag ser inget fel på dig

du är lika vacker som alla andra människor i världen och det finns ingen människa som är perfekt

du måste tro på dig själv och strunta i alla andra som trycker ner dig då är dom bara avundsjuka

jag vet det kan vara jobbit att livet går upp och ner

men du får inte upp

man måste kämpa även det kan vara jobbiga dagar,

så är det för oss alla människor ingen har perfekta livet tyvär

Det är bara kämpa på och ge aldrig upp

vad som än händer

för du har verkligen talang genom konst Sandra

så jag hoppas en dag att du kan se dig själv att du är toppen människa

Linnea

Jag brukar verkligen inte läsa så här långa blogginlägg eller texter, dom brukar lätt trötta ut mig. Men så fort jag börjat läsa och komma in i det så kunde jag knappt sluta läsa. Jag lider också av panikångest och jag har heller inget självförtroende ALLS. Jag är även mycket rädd för döden, även om det kanske inte sträcker sig till samma gräns så har den påverkat mig mer eller mindre sedan barnsben. Jag tänker efter väldigt mycket och spekulerar över saker och ting och funderar alldeles för mycket på saker som inte går att förklara, som just döden och vad som kommer hända osv. Jag har också haft svåra depressioner till och från sedan jag var väldigt ung och lidit och lider fortfarande av väldigt mycket oro kring saker och ting. Jag kan inte påstå att jag har det i närheten av lika jobbigt som du har eller haft det, jag känner dig trots allt inte väldigt väl, men jag kan ändå relatera till mycket av det du skriver och som du har gått igenom, och det är verkligen rörande. Jag önskar att jag kunde prata med dig, på riktigt, genom msn eller så, för du inspirerar mig. Dock så är jag ganska övertygad om att min kommentar bara är en i mängden av alla långa kommentarer du lär få i det här och de senaste inläggen. Men om du vill så hör gärna av dig, för jag vet att t.ex panikångest verkligen kan styra ens liv och göra en otroligt isolerad och allt det där. Du verkar iaf vara en fantastisk människa. Önskar att jag kunde vara mer positiv som du, se ljust på framtiden. Det är svårt att göra det när man gått igenom så mycket och lider av depressioner osv. Finns här för dig iaf. Kram!

lovisa

du är så stark och så fin.

frida

jag hoppas du vet vilken inspirationskälla du är för mig. du är vacker och smart, allt i ett.

du är också ett bevis på att man inte måste vara intensiv och "perfekt" för att lyckas.

i slutändan är det talangen och viljan som spelar roll. man kan lyckas trots sjukdomar och psykiska hinder och det är du ett fantastiskt bevis på.

jag kommer aldrig sluta se upp till dig och jag hoppas du vinner kampen mot dina demoner och får det liv du förtjänar <3

Caty

Har du nånsin fått höra att du kanske har tvångstankar/OCD? För det har jag och jag kan känna igen mig i en del grejer du nämner. I och för sig så är BDD lite kopplat till ocd också har jag för mig så det kanske inte är så konstigt om man känner igen sig i liknande symptom.

Fint att du är så öppen om dina problem förresten! Man ska inte skämmas eller behöva bära på sånt alldelles själv, vilket jag tror många gör .

Annster

Måste vara väldigt jobbigt. Kan aldrig säga att jag förstår hur du känner, för alla känner vi olika. Men jag förstår att du har ett helvete. Vill bara krama om dig och säga hur fin du är, även om det inte hjälper. För du ska veta, även om det bara är för en sekund.....att du är en fin människa, som bryr dig om andra, du är vacker och du har talanger. Det är något många avundas dig, liksom jag :)

Stor kram från mig mig!

Gabbies

Oj va mycket vi har gemensamt egentligen.. Jag lider också av social fobi, panikångest,ångest och emetofobi.. Så jag fattar verkligen hur du har det.

Sofia

Bästa texten jag har läst på länge. Jag brukar sällan orka läsa så långa inlägg men det här fångade mig verkligen. Vad hemskt att du har fel bild av dig själv och trycker ner dig på detta sätt! Hoppas verkligen att du med tiden inser vilken underbar och vacker människa du är. Jag kan inte ens med ord beskriva hur hemskt det är att läsa om alla dina fobier och hur dåligt du har mått i perioder, det enda jag känner igen mig i är panikångestattackerna som har drabbat mig år efter år. Tack för ett bra och läsvärt inlägg som berör! Stor kram till dig fina du :)

' - Saveu♥ - ' Fobin, Musiken, Livet

Jag känner igen mig så otroligt mycket. skriver min mejladress här ovan om du känner att du behöver prata. jag har extrem emetofobi. är helt handikappad. kram

var stark. mitt motto i livet är "vad som än händer så finns det alltid någon som älskar dig" och jag tror starkt på att det stämmer.

Miriam

Hej Kandee!

Jeg synes du er utrolig sterk som deler dette med oss, du hjelper sikkert mange som er i samme situsjon. Sterk er du!

Jeg ville bare opplyse deg om en sak; Nekrofobi er redselen for døde ting (mennesker, dyr ol), eller ting som forbindes med døden. (kirkegård, kister).

Mens det du beskriver som nekrofobi egentlig kalles thanatofobi. Altså angst for å dø.

Dette blir rett, men mindre jeg har missforstått deg. Masse lykke til videre! Og takk for flotte klær!

ica

du är så stark som berättar allt detta, jag gråter när jag läser det hemska och blir glad när du skriver att du mår bättre och att du ser ljust på framtiden.

Jag känner igen mig en hel del i det du skriver, jag mådde psykiskt dåligt i högstadiet , jag straffade och hatade mig själv, var utanför och hade inga vänner.

Men det blir så mycket bättre!!!!! Kämpa på jag är med dig varje dag! :)))

Anonym

jag har hypokondri, jag fattar hur det känns för dig när dem säger "sluta, du är vacker!" när någon säger till mig "sluta nu, du är inte sjuk" så blir jag mer rädd. inte ens en läkare kan säga åt mig att jag är frisk. jag ältar och ältar. tills jag inser att min kropp lever men knappt mitt sinne. då kan det gå över, då har jag levt isolerat, varit deprimerad och haft extrema humörsvängningar i ca 2 månader. jag vet att jag måste ha hjälp men överlever med hjälp av mina vänner. har också jobbiga panikångest attacker där jag oroar mig för framtiden, hur jag ska kunna överleva med hus och om mitt hus brinner ner måste jag ha en försäkring annars går jag under och dör. jag vet hur det känns sandra, att vara faktiskt psykiskt fuckad. men det går över, tänk på det goda. skulle jag inte tänka så skulle jag dö på riktigt.

Lamia / Hästblogg

Starkt att du skriver allt detta helt öppet!

Anonym

du är ju jätte söt och snygg. tror många hade gjort vad som hälst för att se ut som dej :)

Mia

Snälla, vet att du säkert inte tror mig men jag lovar att hela du är jättesnygg och du utstrålar både självständighet och sexighet och jag kan inte men än att tacka och bocka för att du visar upp dig såhär, jag kunde älska sönder dig för att du är så duktig och du har ett eget märke och talang och aaaaah.. Blir galen. Det blir bra

celie

Ska jag vara ärlig så fattar jag inte hur du kan tycka att du är ful. Du är (HELT ÄRLIGT!!!) en av de snyggaste människor jag någonsin sett.

Men du ska veta att jag verkligen, verkligen beundrar dig för att du vågar berätta om dig själv på detta vis. Galet modigt gjort av dig!!!

Och glöm aldrig att du har en talang som många drömmer om att ha. Din konst är något jag verkligen beundrar.

Ta hand om dig fina människa!!

my beauty secrets

Förstår nu att det du har en en slags sjukdom och fobi. Läste ditt tidigare inlägg där du skrev att du såg ut som en häxa och att du får ta flera hundra bilder på dig själv för att hitta ett.

Har förstått att vi inte kan få dig att ändra på hur du själv känner för dig, men jag vet också att jag har sett dig i verkliheten ett par gångber och jag VET att du är precis lika vacker som på de bilderna du lägger upp i bloggen.

Johanna

Har målandet hjälpt dig på något sett? :)

Anonym

hej, oj så jobbigt :(

nu vill jag bara säga att det är inget fel med ditt utseende och jag tycker du ska vara nöjd, det finns folk som har ögon de inta kan se med eller andra problem, det jag vill säga är att du ska vara nöjd att du är hel och skönheten ligger inte bara på utsidan man kan var sjukt snygg på utsida´n men ha världens fulaste insida så insidans skönhet ger en fin glans till utsidan :) nu vet jag inte om du kmr ta åt dig av vad jag skrev men jag försöker i alla fall övertala dig, och jag kommenterar typ aldrig på bloggar hahah :P sååå var nöjd det ska du vara! =)