Herregud vad det river i mig när jag läser detta. Känner igen mig i vartenda ord. Det är som en sorg jag bär med mig konstant, det faktum att jag är ful. Jag tycker verkligen det, men jag vågar knappt heller säga det högt, speciellt inte till mina nära. Hur mycket jag hatar mina akneärr och konstiga ansiktsprofil. Kan nästan höra utifrån hur löjligt det låter, men likväl är ångesten där. Försöker ignorera det, trots det påverkar det så himla många aspekter av mitt liv.
Det är så jävla sorgligt egentligen.
Måste ändå säga, att jag ser en vacker människa på bilden där du surfar (även fast jag förstår att jag antagligen talar inför döva öron). Hade kunnat dö för att se ut som dig och ha din fantastiska, konstnärliga talang.
Kram

Jag vill egentligeninte påpeka något om ditt utseende för det känns så himla ytligt, men jag har alltid tyckt du är SÅ vacker på de (väldigt få) bilderna du postat på dig själv. Och något som jag alltid alltid avundats (förutom din förmåga att skapa helt fantastisk konst) så är det din rumpa. Ooooh my, den är p-e-r-f-e-k-t-i-o-n!

Meeen whaaat? Jag pratade med Jennie för ett tag sen om just denna bild där du SURFAR Sandra, den är så jäkla cool! Jag sa då till henne att jag inte fick glömma skriva det till dig också, jag tror tyvärr att jag glömde de.. så coolt att du vågade ta tag i att börja surfa, så cool bild, så fin tjej!.
Kramar Malin

Jag vet att det kanske inte hjälper och yta inte är allt osv osv. Men jag har alltid tyckt att du är väldigt vacker på de få bilder jag har sett av dig.

Fina dig som jag vill hålla om och tacka för din modighet att skriva detta. Du är så vacker, inte bara på det ytliga sätt som egentligen inte spelar någon roll - för det är du. Så så så vacker och den där bilden utstrålar styrka, någon som överlevt och som brinner. Men du är också så vacker inuti. Din själv, ditt jag. Så fin är du och det är tack vare sådana som du som andra vilsna och trasiga överlever. Tack för det här inlägget, tack för att du finns och för att du är du. Du gör jorden snäppet finare genom att finnas, glöm aldrig det <3

Wow - vad stark du är som vågar inse detta för dig själv, och skriva det för alla andra. Fortsätt kämpa! Jag hoppas du en dag får övertaget över demonerna och ser samma sak som alla runt dig när du ser dig själv på bild. Lycka till, skickar god energi åt ditt håll :)

Åh, jag blir så ledsen när jag läser detta. Hjärnan kan verkligen lura oss in i de mest hemska tankebanorna och osanningar. Har själv haft mycket problem det sista och vill ta tag i det och börja med terapi nu. Varför leva ett helt liv och inte må helt bra när man kan vara lycklig på riktigt?? Hört en del omkring mig som har tipsat mig om att det hjälper, så nu tipsar jag dig också!! Även om du verkar ha världens finaste pojkvän, så tror jag ändå det hade varit värt att testa. Du är värd ett härligt liv, kram <3

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver <3
Jag har HATAT mig själv & mina föräldrar för att dom satte mig till världen. Odjuret, monstret. Världens mest äckliga människa. Q
Jag är tacksam för att jag varje jävla dag intalar mig själv att jag är värd att leva, minst lika mycket som alla andra, trots att jag är ful. Jag har en enormt fin & ädmjuk personlighet & jag stöttar alltid alla i min omgivning. Det är mer värt än ett vackert yttre.
Jag får människor i min omgivning att må bra.

Av dom bilder jag sett så anser jag att du är otroligt vacker.
Du har ett exotiskt utseende med en kick-ass kropp.
Dessutom, så är du fett grym som surfar & dessutom vägar satsa på dina drömmar. Leva på konsten, byta land.. så jävla modig.
Jag har följt din blogg i så många år.
Dels för att du är så sjukt begåvad, men mest för att du verkar vara en genuint fin person med båda fötterna på jorden.
Stor kram på dig!

Ja det stämmer Malin och jag pratade om bilden! Hon sa exagt så. Fasen va coolt och sen ville hon skriva, men hon hann inte. Jag tror vi alla kämpar lite med oss själva. Antingen ytan eller insidan ... frågan är vilket som är jobbigast. Endel kanske har bägge att ta itu med. Sen kanske Endel tänker på det mer än andra. Alltså dagens samhälle har blivit så kvick på att dela in oss i diagnoser och bokstäver och färger och former och fan och hanns moster rent ut sagt. Alla ser olika ut... alla tycker vi olika också och har olika smak. Endel gillar tjocka runda kakor en annan gillar grönskarer och frukt. Jag tror att man måste försöka fylla sitt liv med lärdom upplevelser och kärlek. Skapa sig en vardag som känns sund och trevlig att vakna till. Din kropp är ditt tempel sägs det. Man lär sköta om den. Ta bort speglarna hemma. Lär kunna dig själv och bli vän med dig och din själ. Du är vackrare än guld. Invändigt och utvändigt. Jag älskar dig ❤️

Älsklingsvännen,,,,,Du är den mysigaste och vackraste unga kvinna som jag känner,,,Du är så härlig och jag hoppas att jag kan fara till dig i höst,,,om jag orkar,,jag hoppas det,,,Sköt om Dig och Marco och lilla Selma,,,puss och kram

Jag har följt dig ända sen kan dee-linnena började säljas, eller till och med lite innan det. Och av de få bilder jag sett på dig så tycker jag att du är vacker! Utöver det så verkar du vara en helt fantastisk person, talangfull och modig! Speciellt som delar med dig av dina tankar i inlägg som detta. Det skär i mig att du känner sånt självhat och jag hoppas att du kan lära dig att älska ditt utseende, försök se bortom alla orealistiska ideal, alla är unika, olika och vackra på sitt sätt - även du! Fortsätt kämpa, det är inte lätt, men jag tror på dig!

Måste även tillägga att jag blir helt galet inspirerad av din konst, äger en tavla redan och fler kommer det att bli. <3

Här halkade jag in, som för det mesta beundrar din kreativa talang genom instagram. Jag har väl kanske turen att inte känna igen mig i den kampen du går igenom men icke desto mindre så beundrar jag dit mod och hur långt du verkar ha tagit dig.
Efter att läst detta inlägg så kände jag att jag iaf ville lämna några, förhoppningsvis styrkande rader.
Jag tycker att du ska vara enormt stolt över modet du besitter. Kanske speglas det i din nya grej, surfing!? Modet att blotta sig, att kanske i bland falla och bli blöt. Men att sedan ställa sig upp igen. Att våga lita på vattnet, vinden, vågorna, det kan man nig bara om man trots allt tror lite på sig själv.
Ut mina ögon så ser jag bara en målmedveten och fri tjej.
Må medvinden vina! //Matilda

Jag förstår precis vad du går igenom, och fastän det inte är nåt jag brottas med ofta är det något som alltid ligger och gnager i mig.
Fatta att det är jobbigt nu när man ska ha barn, att föra vidare sina fulgener till någon annan... haft sån ångest av det, gråtit och velat göra abort för barnets skull.
Jag har blivit mobbad, t.om slagen för att jag är så ful. Jag har alltså även fått det bekräftat av utomstående, att sådär är inte ok att se ut. Mina egna KUSINER retade mig för mitt utseende och sa att jag var för ful för att vara med och leka.
Sånt sätter sig, jag gråter bara nu när jag skriver det. Utseende är inget man kan rå för, inget som präglar vem man egentligen är. Ändå är det så jäkla viktigt? Varför?! Det är helt sjukt hur mycket ytan betyder. Räcker det inte med att vara en underbar människa liksom, en som sprider bra energi och får folk att bli glada? Det borde vara allt som betyder något.

Det hjälper inte att säga att du är vacker, för du är nog som jag. Tänker att folk säger så bara för att säga så, att de är så vana vid hur man ser ut att de inte tänker på det längre. Men du är verkligen vacker Sandra. Du är en sån man tittar på sådär i smyg, för att man dras till ditt utseende. Men inte vill sitta och stirra ;) Bilder har inte allt med verkligheten att göra.
Vet många jag sett på bild och sedan träffat i verkligheten. Och man bah: va, hon var ju mycket snyggare på bild!
Och så tvärtom. Nån på bild som ser ok ut liksom och sen när man träffar den så bah: men guuud, hon var ju jättesnygg i verkligheten!

Vi får fortsätta kämpa för att må bra :) Fortsätta vara exakt de vi är, för vi älskas av de runt oss och det är huvudsaken. Sen är vi inte fula nån av oss, vet inte ens om det finns nåt som faktiskt är fult? Egentligen? Tror jag aldrig tänkt om en människa att den är ful. Sen blir man ju inte dragen till alla men inte är det många som faktiskt är fula?
Nej detta är i våra huvuden. Så ut med det och starta glad :) Man får svackor men huvudsaken man kan hantera dem, och inte göra något drastiskt! Saknar dig! <3

Så modigt inlägg. Förstår att det inte kanske hjälper men jag tycker du är otroligt fin! Både din personlighet (efter att ha läst dina inlägg här) och ditt utseende (från de få bilder jag har sett). Du verkar vara en fantastisk människa och jag önskar dig allt gott i livet med mycket lycka och framgång.
❤❤❤

Du är stark!! Så här jag sen du började blogga, tyckt att du är supervacker.

Håller med alla ovanstående kommentarer i andemeningen samt önskar dig all världens värsta och bästa urkraft på din resa genom tillvaron! Här kommer en länk med 8:e marstema, som, förhoppningsvis, förmedlar lite pepp och stöd eller åtminstone inspiration:

https://www.themaniamania.com/blogs/explore/international-womens-day

Fint skrivet :)

Har väl inte så mycket mer att tillägga utifrån tidigare kommentarer här, men måste hålla med i det du nämnde - att det är de här jäkla skitsamhället som hjärntvättat tjejer att tro att värdet sitter i ett utseende. Framför allt vad snubbar tycker är snyggt. Hela den grejen e så skev, den "finaste" komplimangen en tjej tycks få är positiva kommentarer baserat på utseende. Vuxna lär småbarn det redan i tidig ålder "Åh va du är söt! Åh vilken vacker flicka blababla".

Sjukt synd, för det har sabbat livet för så många av oss. Vi får för oss att vi inte förtjänar att leva om vi inte ser ut som #goals. Jag önskar folk kunde sluta kommentera utseende öht, de hjälper ingen, för isåfall är man skräp när man inte ser ut så en dag.

Har också fightats med komplex, kanske inte lika tyngande som för dig, men det har funnits där. Att man känt sig äcklig, ovärd osv. Men ju äldre jag blir så inser jag att det är mer värt för mig att kroppen funkar och får det den behöver. Och jag blir sjukt smickrad av tanken på att kroppen, utifrån sina förutsättningar gör allt den bara kan för att hålla mig vid liv. Varje dag, varje minut. Och det räknas tusen gånger mer ta mig fan <3

Det är ju hur gulligt som helst när en fet mops med dubbelhaka fläker ut sig, då är fan jag och mina fettvolanger lika gullig när jag fläker ut mig, end of story haha.

Så jäkla modig! Får så ont i hjärtat dock, har under hela tiden jag följt dig (många år) färvånats varje gång du lagt upp en bild på dig själv på bloggen, för vet du vad? Du är skitsnygg woman.

Det handlar inte om att acceptera att man har sina skavanker eller att man är lite ful eller lite fin. Det handlar om att tycka om sig själv. Du ska tycka om Sandra, Sandra där inne. I ditt kärn jag. Hela det här inlägget kändes ärligt men också lite offerkofta. Glöm inte vem det är som har ansvar över ditt liv. Du. Man kan skylla på sjukdomar men du har fortfarande ett eget ansvar över ditt eget mående. Du märker ju att du har skeva bilder av dig själv, ta itu med det. Starkt av dig att dela dina tankar och jag förstår att det är jobbigt. Jag vill inte kritisera dig på något vis, men du är lite som jag var innan jag förstod.

Så modigt! Du verkar så stark!! Att försöka se bortom allt du tycker är jobbigt och vara större än dina problem, det är inspirerande. Heja dig!!

Starkt att du berättar❤️ Jag har ingen aning om vad du går igenom, kan inte ens föreställa mig hur ont det måste göra. Jag har aldrig haft så djup problematik med mitt utseende så att det verkligen skulle klassas som en diagnos, men däremot har jag likt många andra speciellt under tonåren haft tider där jag hatat prick allt med mitt utseende, mått extremt dåligt över det och försökt förändra med konstiga dieter och hård träning. Och jag vill bara säga att jag tror att du är inne på något viktigt när du pratar om acceptans (även om jag också verkligen tycker att du ÄR vacker och såklart önskar att du kunde se det själv). För mig låg den Blondinbellska "älska din kropp"-mentaliteten för långt borta. Så min strategi blev att bara förhålla mig till det. Jag vägrade ägna mer tid åt att hata mitt utseende. Jag accepterade mina känslor kring det men lovade att det inte skulle få påverka mig. Jag blev förbannad på samhället som får oss att känna såhär, på företagen som tjänar pengar på det. Och ilskan fick mig att vända hatet utåt, istället för mot mitt eget utseende.

Det låter kanske lite flummigt, men min poäng är att det kanske kan vara mer fruktbart att lära sig att inte lägga så stor vikt vid sina känslor kring hur man ser ut. Älska din personlighet, dina värderingar, det goda i dig. Känn tacksamhet att din kropp fungerar. Vägra tänka negativa tankar om ditt utseende och om du gör det, notera att det var en tanke konstruerad av vårt sjuka, sjuka samhälle som vill få oss att bli osäkra och känna behov att konsumera saker vi inte behöver.

Jag vill skicka all styrka till dig, hoppas mina ord blev nån liten tröst i alla fall❤️

Vad stark du är ändå som skriver om det OCH postar en bild, det måste vara ett väldigt stort steg för dig att göra <3 Vill börja med att säga att jag INTE tycker att inlägget låter gnälligt, som om du spelar offer eller söker bekräftelse. Man måste få berätta hur man KÄNNER tycker jag, och att skriva är oftast lättare. Iallafall för mig. Viktigt också att dela det som du gör, för du kan säkert hjälpa andra!
Jag kan inte relatera till att ha så starkt självhat att jag vill dö, för så långt har det aldrig gått för mig. Det har inte varit på den nivån att det kan klassas som diagnos. Men under tonåren tyckte jag, som de flesta andra, att jag var ful, jag var alldeles för smal men mina lår var ändå rätt tjocka, jag hade klumpig näsa, mina ögonfransar var för långa (?!), mina läppar för tunna, mina fötter var för små MEN för breda, mina naglar var för korta, jag har en sne tand som jag avskydde men jag vägrade ha tandställning för det var "fult", hade för små bröst.. Du hör ju. Allt var fel och jag var nog inte nöjd med någonting under högstadiet och början av gymnasiet. Nu är jag 24 år och jag har (äntligen) accepterat att jag är jag, och jag duger. Jag är FIN som jag är. Alla människor är fina, precis som de är. Ingen människa är ful. Jag har alltid tyckt att du är väldigt vacker, och även om det låter ytligt så kanske det får dig att inse att din självbild verkligen är skev, att den inte stämmer för någon annan än dig.
Jag tror också att man måste försöka tänka att alla människor går runt med komplex och negativa tankar om sig själva, även den kändaste skådisen eller den snyggaste modellen. I princip alla har något de inte är nöjda med, något de vill ändra på eller förbättra. Det bottnar främst i hur samhället är uppbyggt. De tjänar pengar på att vi aldrig är nöjda med oss själva, att vi alltid vill förändra och förbättra. Tänk om alla kvinnor slutade sminka sig? Slutade köpa dyra hårprodukter? Tänk om alla kvinnor slutade raka sig? Fatta vilket kaos det skulle bli, hur många företag som skulle kursa direkt. De lever på att vi är missnöjda, att vi avskyr oss själva. Att du känner som du gör är förmodligen mestadels för att vi har lärt oss att göra det, redan från start. Första gången (vad jag minns) jag tänkte något negativt om mitt utseende var i lågstadiet. Hur sjukt? När man inser det och verkligen tar till sig det, alltså att det är samhället som styr hur vi ser på oss själva, så är det lättare att vända de negativa tankarna ut mot samhället istället för in mot sig själv. Det är sånt sjukt fokus på kvinnor och deras utseenden, alltid. Blir galen på hur vi blir objektifierade.
Men det kan hjälpa att ställa sig framför spegeln och säga tre (eller fler!) saker högt som du faktiskt tycker om med dig själv. Typ "jag gillar mina händer som jag kan skapa konst med, jag tycker om mina ben som gör att jag kan springa och gå, och mina ögon som gör att jag kan se allt fint i världen". För när jag börjar få hjärnspöken så försöker jag tänka att jag är jävligt otacksam som sitter och hatar min kropp, när den fungerar precis som den ska och när jag är FRISK. När den kan göra så mycket. Mina ben bär mig, jag kan prata, se, höra, lukta, känna, jag kan gå ut med min hund och busa med honom, rida hästarna i stallet, jag kan (förhoppningsvis) bära samt föda ett barn i framtiden, jag kan skapa och greppa med mina händer och jag har inga sjukdomar förutom migrän. Jag kunde lika gärna fötts förlamad, eller med ett annat funktionshinder som gjort mig rullstolsburen. Jag kunde fötts blind eller döv, utan armar eller ben. Jag kunde ha fått en kronisk sjukdom som förhindrat mycket i livet. Det hjälper mig att tänka så. Man behöver inte tycka att man är världens snyggaste, men det är en skön känsla att känna att man är fin som man är och att man duger kalasbra. Det är viktigt också att känna så, att man duger och är fin. Vilken flummig kommentar.. Men jag hoppas att du kan ta till dig något och att det kanske blir lite lättare för dig. Stor styrkekram <3

Hade själv bdd då jag var i tonåren, tack vare en hemsk person som konstant klankade ned på mig så utvecklades denna osynliga skeva bild av mig själv. Nu har jag dock själv lyckats bli kvitt diagnosen och kan äntligen acceptera och se mig själv som jag verkligen ser ut. Hoppas att det löser sig för dig med! Men om du känner för att få hjälp mot det, så finns det även mediciner samt beteendeterapi. Blev själv erbjuden detta men valde att ta tjuren vid hornen på egen hand. Kram!

Detta är så läskigt och konstigt att jag bara måste skriva till dig. Synkronisering eller vad fan det nu kan vara.

Jag har nyss börjat på konstskola för att ta upp min gamla passion, att rita och måla. Detta är något som jag kunde sitta i timmar med som barn, men som inte riktigt har följt med mig i livet. Förrän nu. Jag är 22 och känner verkligen att jag äntligen börjat lyssna på mitt inre igen, att börja på konstskola känns både sjukt roligt men också jävligt skrämmande eftersom jag liksom gömt denna sidan hos mig själv i flera år.

Iallafall, så kom du upp i mitt huvud för att jag mindes att jag någon gång för länge sedan läst om dina tips på konstnärsmaterial. Jag hittade några gamla inlägg, och mindes tillbaka. Jag har alltid sett dig som en inspiration (mycket pga. din underbara konst)och någon som jag "vill vara/byta liv med". Vet inte varför, det är bara något med dig som talar till mig. Du känns äkta och jag kan relatera till dig på något vis, nästan som om vi skulle kunna vara besläktade med varandra.

När jag läst om konstnärsmaterialen skriver jag ner vad jag vill köpa, jag ritar lite, tar en dusch, käkar en macka osv. Jag lämnar datorn ett bra tag helt enkelt. Jag har känt att ångesten gnagt lite i mig den senaste tiden, många tankar som "jag är så jävla ful" som jag inte riktigt förstår. Jag känner igen dem, men försöker att skita i dem eftersom jag vet att det är så fruktansvärt onödigt. Att den största skönheten kommer inifrån osv. Frågor om bdd kommer upp i huvudet...men inte kan väl jag ha det? Eller?

Efter en stund sätter jag mig vid datorn igen och scrollar igenom din blogg för att komma på andra tankar. Tro fan jag blir chockad när jag möts av detta inlägg!?

Jag har alltid hatat mitt utseende, sedan jag var mycket liten. Första riktiga minnet är när jag var ca. 10 år och blev fotad tillsammans med min bästis. När jag såg bilden knöt det sig i magen. Min bästis var så fin och jag var bara ful ful ful. I tonåren var det som tuffast. Jag såg ut som ett benrangel (trots att jag käkade som en varg), hade finnar över hela ansiktet i perioder, ständigt stora porer och akneärr, tandställning, och det värsta av allt: min långa näsa. Smal, lång och lite knölig. Jag fick några kommentarer om den, ibland undrar jag hur jag inte kunnat få fler. För varje gång jag ser mig själv i profil är det en kamp.

Jag försöker gå vidare, jag försöker att inte bry mig, jag försöker att älska mina skavanker. Jag vill vara en sån person. Jag vill vara den som VÄGRAR plastikoperation. Jag känner mig fin ibland och jag vet att jag har ett unikt utseende som det egentligen inte är något fel på. Men jag hatar min näsa. Hur ska jag någonsin kunna acceptera den? Det sjuka är att varje gång jag ser någon med en liknande näsa som mig själv (vilket inte händer ofta) blir jag helt lycklig i själen. Om tjejen dessutom är vacker blir jag nästan lite peppad, typ "om hon kan vara vacker med en lång, krokig näsa, kan jag också vara det"

Vet inte vad jag vill med detta. Kände mig bara tvungen att skriva. Vågade inte ens kommentera med mitt riktiga namn bara för att jag skäms så oerhört. Jag hoppas att du får bukt med din "bdd" eller vad det nu kan vara. Jag hoppas att jag får det en dag.

Och jag har alltid tyckt att du är otroligt vacker, inte för att det spelar någon roll. Men så är det.

Så himla fint att läsa på något sätt, så ärligt och sant.
Jag kan rekommendera yoga till dig om du vill börja gilla dig själv och ditt utseende mer. Känner igen mig i det du skriver och yogan tog bort allt det där för mig. Eller lärde mig acceptera mig själv och skita i oviktiga saker, så som utseende eller annat :)

Hej fina tjej! Fattade av ditt svar i en interju Ang varför du målar vackra ansikten att heyy hon är som mig. Jag är för tillfället inlagd på psyk för att jag just inte vill leva pga för ful. Eller...jo med hjälp av mediciner kan jag nu tänka mig att fortsätta leva men jag vet inte om jag någonsin tänker ta av mig mössan, glasögonen och själen. Är typ medveten om att jag håller två myter vid liv, den ena är "jag kommer aldrig bli älskad av någon" samt "vackra människor är lyckliga". Vet att ingen av dem stämmer men jag lever i som om de gjorde det. Fy fan att vi ska ha det såhär! det lustiga är att vi är rätt lika och jag tycker DU är vacker men inte jag.