Sandra Nobre Art + Design - ETT SAGOLAND

Ni vet att jag hyllat Algarvekustens otroligt vackra natur vid flera tillfällen i bloggen. Det finns en anledning. På sina ställen är det minst sagt förtrollande, som att kliva in i ett drömlikt sagoland. Man får nypa sig i armen för att faktiskt begripa att det är verklighet. Att det är på riktigt.

Jag gillar mest vintrarna här i Portugal. Då det är som mest turistfattigt, tomt och lugnt. Just nu är det ju högsäsong och det liksom bara väller in folk överallt. Stränderna som man på vintern hade helt för sig själv är nu överbefolkade av människor på semester. Hundar är förbjudna på starnden under högsäsong och på gatorna är trafiken kaosartad. Ändå bor vi inte mitt i Albufeira utan en liten bit utanför.

Vintern är mer grön och frodig. Nu börjar den riktiga hettan slå till här vilket medför torka för växtligheten. Jag älskar värmen, det gör jag. Men när temperaturen närmar sig 40 börjar till och med jag tycka att det är lite för varmt.. Vintern kan ända bjuda på temperaturer upp mot en 25 grader vilket ju är helt okej när man har så mycket av Algarve "för sig själv".

Men nu känner jag att jag börjar spåra ur lite här. Jag skulle ju visa bilder!

En kväll i slutet på mars följde jag och Selma med Marco och hans kompis som skulle surfa. Jag hade kameran med mig och ville utforska området medan de var i vattnet. Vilket sagoland jag skulle komma till mötes. Magi på högsta nivå! Temperaturen var behaglig och jag och Selma gav oss i väg på upptäcksfärd i solnedgången.

Vi har parkerat bilarna och är på väg ner för en lång trappa som leder ner till stranden. Killarna med surfbrädorna under armen, jag med kameran. Det är så grönt och lummigt och överallt hörs fåglarna sjunga sin sång.

Vi är nere på stranden och killarna gör sig redo för surf.

Longboards. Marco ska inviga sin nya till höger.

De väntar ut ett set och äntrar sedan vattnet.

Killarna tar sin första våg för kvällen och nu vet jag att jag är "on my own" i några timmar framöver. Jag ropar på Selma och vi börjar vår lilla vandring för att upptäcka naturen runt om.

Sagolikt vackert. Kan ni se Selma?

Min Selma.

En liten stig leder in mot klipporna, jag följer den en bit, vänder mig om och knäpper detta kort ↑

Bästämmer mig ändå för att gå tillbaka eftersom jag vill gå längst stranden.

Går en bit och kommer hit. Wow! Selma lunkar antingen efter eller före mig, men alltid så jag kan se henne och så hon kan se mig. Hon springer aldrig i väg utan är allitd i närheten av mig. Hon sniffar, undersöker och upptäcker, många olika dofter och intryck. Hela tiden är vi helt ensamma. Bara hon och jag och möter inte en enda människa under vår promenad.

Molnen var häftiga den här kvällen.

Jag hittar en ny stig in mot klipporna och "bergen".

Jag följer den..

..vänder mig om och tar det här fotot.

Jag hittar en liten gömd gammal trappa i sten som leder upp för "berget" och där på höjden stod ett traditionellt litet gulligt Portugisiskt hus som jag inte fick bild på. Men utsikten här uppe.. Wow! Notera det döda pinjeträdet som vilar mot "väggen" av klippberget.

Kvällens sista bild innan kameran dog. Jag fortsätte promenera uppe på klipporna innan jag fortsatte min färd tillbaka till killarna. Kommer aldrig glömma den här kvällen. Det var verkligen en kvalitétspromenad med min älskade fyrbenta vän Selma. Vilken kväll!

Gillar ni såna här inlägg? Eller blir det för många bilder i ett och samma inlägg kanske? Ni kanske tycker såna här naturbilder är jättetråkiga att titta på? Om inte kan ni väl kanske trycka på gilla knappen, så jag vet om det är något som uppskattas :) Tack!

Kram på er!