Kram ❤

Du är inte ensam! Jag är likadan. Jag har jättesvårt för sociala situationer, och bli vara värre ju äldre jag blir. Det är nästan tre år sen jag blev singel och tror jag kommer spendera resten av mitt liv ensam. Egentligen vill jag inget annat än att ha ett rikt ungängesliv, men skulle inte kunna ha en konversation med en person med en främmande person om mitt liv hängde på det..

Åh jag känner igen mig så mycket i det du skriver! Och du borde absolut inte be om förlåtelse för du är absolut inget miffo!
Jag vet hur det känns, har alltid haft svårt att skaffa vänner. Har precis blivit klar med mitt tredje år på universitetet och har inte lyckats skaffa en enda nära på tre år. Jag har några få vänner sen tidigare men ingen hör av sig till mig för att umgås på fritiden, bara vid fest. Jag hatar att höra av mig för är rädd för att de inte vill umgås med mig, för jag är också så himla obekväm vid sociala situationer, och jag märker på folk att dom tycker att jag är konstig.
Är också precis som dig när det gäller att prata i telefon, usch! varför kan folk inte smsa istället?

Det är jobbigt att vara såhär när samhället vill att alla ska vara utåtriktade och varenda kotte alltid har ett kompisgäng de hänger med varje dag. Det är inte lätt att vara introvert, och den vanligaste kommentaren man får är väl att man måste öva på sina sociala skills, men det är så svårt när det ger en ångest och man inte vet hur man ska bete sig eller hur man ens inleder en konversation, för småprat är det värsta som finns!

Du är inte ensam i detta, och det är absolut inget du borde skämmas över.

<3

H

Låter lite som social ångest! Inget att skämmas för. Är likadan själv och har blivit bättre efter jag börjat gå hos terapeut - rekommenderar detta! Det är en svår balans att pusha sig själv och lyssna på sig själv. Du är antagligen också introvert (du måste ladda batterierna ensam. Att vara med andra tar energi istället för att ge) vilket är ett personlighetsdrag som är så gott som bestående. Detta måste man acceptera och t.ex att man inte kan bli dendär bubbliga sociala fjärilen utan behöver mer lung och ensamtid (hade själv svårt med detta)! Lycka till och rekommenderar somsagt att gå i terapi för att bättre förstå sig själv och vad du behöver :) kram

Sandra, vad tråkigt att höra att du känner så, jag blir riktigt ledsen när jag läser ditt inlägg. Vilken tur att du iallafall har Marcos syster. Jag tror att det du lider av är att du är introvert, jag kan inget om sådant men googla på det så verkar det stämma på dig.
Det är absolut inget fel på dig, styrkekram från mig.

Åh du skriver om något mer personligt! Starkt gjort av dig <3 Jag är inte den socialaste personen av mig och har ett större behov av att vara själv. Jag har några få nära vänner som vet att jag är dålig på att höra av mig. Att det inte är något fel på dem utan att det är jag som bara är som jag är. Kan du inte göra det klart så för en vän? Sen är det såklart upp till de om de vill behålla vänskapen men oftast har de andra vänner som fyller upp deras behov med att ses ofta och höra av sig :) Där får man alltså inte bli svartsjuk om du förstår vad jag menar.

När någon frågar om vi ska göra något (kan vara flera dagar fram) så brukar jag känna att jag är hellre hemma. Varför vet jag inte, men efter jobb osv är det skönt att vara hemma. MEN - jag vet att jag blir både gladare och får mer energi av att ses och hitta på något. Så jag brukar alltid tänka "Det här kommer få dig att må bätttre fast du inte tror det nu".

Jag känner verkligen igen mig i allt du skriver!!
Jag flyttade från Dalarna till Skåne för åtta är sedan & har fortfarande vääääldigt få vänner.
Jag känner mig obekväm bland folk, blir rädd för att jag ska uttrycka mig klumpigt eller att andra ska tycka illa om mig..

Jag har som tur min sambo & min syster i mitt liv.
Jag tvingar mig själv att gå på öppna förskolan med min son någon gång i månaden, trots att jag är heeeelt slut efteråt, för att det helt enkelt tar så mycket energi att vara trevlig.

Tack för ett öppet & bra inlägg.
Tror vi är många som är utan vänner runt om i landet (och världen) som känner oss utanför och ensamma.
Ta hand om dig fina du!
Du är otroligt begåvad & verkar vara en genuint fin människa.
Stor kram!

Du är verkligen en av få bloggar jag följer som är så öppen, naken och ärlig i sitt bloggande. Många av dina inlägg är fyllda av osäkerhet, dålig självkänsla och brist på ork till att göra vad du innerst inne vill. Men vem är jag att tolka detta? Jag känner inte dig. Men jag älskar din konst. Åter igen, jag känner inte dig, men jag lider med dig i denna kluvna känsla. Jag hatar att känna mig ensam. Men är en ensamvarg och har ingen ork till att socialisera mig, att göra mig omtyckt. Stressen över att ge ett bra första intryck med nya människor är superläskigt. Brukar aldrig kommentera, men detta var lite som ett rop på hjälp? Fina Sandra, jag vet inte ifall du bara behöver en spark i rumpan för jag är säker på att det finns tusentals tjejer och killar där ute som vill vara din vän. Tänk vilken inspiration och glädje det finns i att finna en person som man faktiskt tycker om. Styrkekramar

Hej Sandra!
Jag måste bara skriva, för jag känner igen mig så otroooligt mycket i det du skriver. Det hade i princip kunna varit jag som skrivit det här inlägget. Jag tycker att det är otroligt jobbigt med sociala tillställningar och jag svarar aldrig i telefonen om det inte är typ familjen. Jag klarar inte av vänskap där det finns krav på att höra av sig och att träffas. Jag har ett stort behov av att få vara för mig själv, samtidigt som man naturligtvis vill ha vänner, och jag har väldigt lätt för att känna mig ensam.

Jag resonerar så här: jag tror att det handlar om ett personlighetsdrag. Det är absolut inget fel att känna så här och det gäller att anpassa sitt eget liv efter vad som man själv mår bra av. Jag letar efter vänner som är likasinnade eller som kan förstå och acceptera hur jag är. Alla andra går bort. Ofta känner jag en känsla inför folk, vilka man kan vara personlig med och inte. De som jag inte kan vara tillräckligt personlig med blir inte några nära vänner. De jag kan vara personlig mot berättar jag för hur jag känner och sen ser jag vad jag får för respons. Jag har faktiskt lyckats hitta några som jag känner på djupet och där jag känner mig omtyckt för den jag är. Kravlös och genuin vänskap. Man kanske inte får så väldigt många vänner så här, men jag har hellre ett par riktigt bra vänner än många som jag inte känner mig bekväm med.

Lita på när jag säger att du absolut inte är ensam! Det finns många som känner liknande, det är min erfarenhet. Det gäller bara att hitta dem :) Jag har hittat mina bästa vänner genom nätet typ facebook på grund av att vi har samma intressen. Man vinner verkligen på att leta vänner med hjärtat.

Förut mådde jag dåligt över hur jag var och tänkte att det var fel på mig. Men sen lärde jag mig inte bara att acceptera hur jag är utan även att stå upp för det, bejaka det. Har du läst om HSP? där lärde jag mig mycket om mig själv...

Lycka till i ditt letande efter de som förtjänar din vänskap! Kram Johanna

Jag skrev ett väldigt långt inlägg som nyss försvann och troligtvis inte publicerades.

Och det tankesättet har hjälpt mig. Även fast jag inte tror på tankesätt. Mina närmsta vänner har varit besvikna på mig och jag har förklarat att jag är sån bara. Förlåt. Jobbigt men jag har dem kvar. Dock tröttnar de på att ta intiativ så det ligger på mig om jag vill ses :) Jag undrar ibland om det är något fel på mig, varför jag inte vill vara mer social :) Ta stöd av någon, absolut inget att skämmas över. Kan du skaffa vänner på nätet i Portugal och ses över en fika? Det kanske är lättare o träffa likasinnade. Eller så får du vara öppen och säga att du är introvert. Annars KBT funkar om det är riktigt illa :) Men vi är fantastiska ändå!

Sandra, du är inte ensam!! Relaterar så himla starkt till att man vill vara ensam biten, jag har förlorat så fruktansvärt bra vänner just för att jag gärna isolerar mig, gillar att umgås med folk men till en viss utsträckning, jag är mycket hellre ensam efter en arbetsdag och tar hellre en helg mee mig själv och hunden istället för en öl med kompisar.
Har också väldigt svårt i sociala sammanhang, får ingen koppling med människor känner jag och har liksom inget att tillföra i samtal haha, förmodligen därför "nyfunna vänner" inte hör av sig efteråt. Sen är det skitjävlasvårt att hitta sig vänner i vuxen ålder!
Så jobbigt dedär, förstår exakt vad du menar med texten och du ska inte känna dig som en skum människa, mer än vad du tror förstår vad du känner. Pinsam är du inte! <3

Hjärtat ❤️ Du är absolut inte ensam om att känna så här...

Du är verkligen inte ensam om att känna så! Nu har jag det inte lika extremt som du beskriver att du har det, men pga min panikångest, generaliserat ångestsyndrom och högkänslighet är jag också lite sån i perioder. Jag behöver tid för mig själv då ingen ställer krav på mig på något vis, men samtidigt kan jag avsky att vara ensam. Det bästa är när jag får vara "ensam" trots att min kille är hos mig. Han bara är där och gör sina grejer, utan att vi pratar och jag får vara ifred och göra mitt. Samtidigt vet jag att han finns där om jag vill säg något eller vill ha en kram. Men det där med att prata med främmande människor och umgås i sociala sammanhang tycker jag också är jobbigt. Kanske är det för att man inte har ork/lust att hålla tomma och ytliga samtal igång med folk man egentligen inge bryr sig så mycket om? Men samtidigt måste man ju börja nånstans för att skaffa ett socialt liv och nätverk. Kanske kan terapi hjälpa dig med detta? Kram på dig, man är aldrig så ensam som man ibland tror! <3

Älsklingsvännen! Jag är också en ensam"varg", trivs med mitt egna sällskap och har inget behov av att ha folk omkring mig,,då och då vill jag träffa mina allra bästa vänner och så njuter jag av att få träffa er vuxna barnbarn med respektive,,,Jag tror INTE det är något fel alls på Dig,,,älskar dig jättemycket,,,längtar att få se Dig,,,puss "fammis"

Hej Sandra! Vill börja med att säga att du inte är ensam och absolut inte konstig! Jag känner igen mig i det du skriver. Jag har också svårt för sociala situationer och sammanhang vilket har lett till att min vänskapskrets är relativt liten. Jag tycker dock att det har blivit bättre för min del sedan jag själv började må bättre i mitt psykiska mående och känna mig starkare och tryggare i mig själv. För min del känns det som att det hänger mycket ihop med om jag t.ex. har en depressiv period eller känner mig stressad, ledsen osv. Känner du till att det finns något som kallas social ångest? Det är kanske inte så att det stämmer in precis exakt på dig, men det finns hjälp att få! Kognitiv beteendeterapi ska t.ex. vara väldigt effektivt. Du får gärna skicka iväg ett mail om du känner för att bolla tankar. Kram och ta hand om dig! 🌸

ABSOLUT inte konstig på något sätt, bara extremt modig! Alla människor är olika, men vi lever i ett samhälle där alla ska passa in i samma box och vara likadana. Alla är olika, och du fantastisk precis som du är och inget miffo. Dom enda miffosarna är dom där ute som får människor att tro att man är k äpp bara för att man inte fungerar som majoriteten. Bara fortsätt vara den du mår bra av att vara ❤

Hej! Det är inget fel på dig! Känner igen mig till viss del. Du är troligen bara exremt introvert och sånt suger i detta superextroverta samhälle vi lever i idag. Tips är att läsa boken "Introvert: Den tysta revolutionen", den hjälpte mig jättemycket att förstå hur jag funkar och varför. Den hjölpte mig också att inse att det inte är något fel med att vara introvert och att det faktiskt finns massor med fördelar att vara just det. Superbra bok!
Kram!

Jag känner igen mig till 100% i allt du skriver. Jag är likadan!och har varit det sedan jag lämnade högstadiet. Sakta men säkert så kapade jag kontakten med alla mina vänner och visade tydligt med att sluta svara i telefon att jag vill vara ifred. De enda personerna som jag idag umgås med (i stort sett) är min sambo, min barn och släkt. Jag är inte social för fem öre. Jag får typ panik om någon närmar sig och jag märker att personen vill utveckla en slags vänskap med mig. Jag vill bara vara ifred och kan ärligt säga att jag känner en slags ilska/irritation om folk ringer/sms:ar och vill umgås.

Min sambo är en otroligt social och utåtriktad människa med ett socialt arbete där han alltid har mycket folk omkring sig, så han har inga problem med detta (med mig alltså) då han får nog av folk på sitt arbete - och istället känner ett lugn när han kommer hem till mig. Jag har alltid känt inom mig att jag på något vis förstör för honom då vi är olika på det sättet. Men inte heller han saknar vänner (trots sin sociala personlighet) och trots att han hade mycket vänner omkring sig när vi träffades. Ibland kan jag (som du) känna mig otroligt ensam och sakna att ha någon att prata med. Men som min sambo alltid har sagt: "Bättre ensam än att omge sig med människor som man ändå inte kan vara sig själv med pga olikheter". Varför umgås med folk "bara för att"? Sorgligt nog så tror jag faktiskt att det är så många gör. Men va fan, jag är inte en person som orkar lägga på mig en mask och spela spel för andras skull, det mår jag inte bra av. Min jobbigaste sits just nu är att jag har barn som vill leka med andra barn så då "måste" man ha en viss kontakt med andra barns föräldrar. Haha!! 🙈 Känner att det egentligen inte är min grej men nu är man fast i detta många år framöver.

Min text kanske inte hjälper dig på något vis men du är inte ensam iaf :) Skönt att det finns fler som tänker likadant :)

Kramar

Jag är supersocial. Jag får energi av att prata inför folk och av att träffa människor. Men jag har trotts detta typ inga vänner. Jag en vän som jag har kännt hela mitt liv och några till som jag träffar sporadiskt men det känns som om alla mina vänskaper rinner ut i sanden. Det har varit så i perioder. Som om jag går från en skara människor till en annan. Eller som om alla andra går vidare från mig.

Alltså åhhh <3

Har haft socialfobi i princip hela livet. Fast jag älskar att umgås med vänner när jag lärt känna dem, men behöver egentid också. Dock så har jag inte heller många vänner och tappar lätt kontakten med folk. Känner ofta att jag är ett andrahandsval och att folk inte bryr sig så mycket om mig. Jag känner mig också väldigt ensam och jag vill bara gråta för att jag känner mig så värdelös och oälskad. Min före detta bästa vän bara slutade prata med mig och började snacka skit utan att jag ens vet vad jag gjort. Nu har jag ingen bästa vän längre. Jag känner att jag ställer upp och finns där för andra medan andra bara skiter i mig. Känns som att vad jag än gör så är jag aldrig tillräcklig och mina vänner har bättre vänner än mig. Mår typ dåligt av att se att andra har så bra vänner och relationer, så det känns skönt att höra att fler än jag inte heller har så många vänner... Tycker att det är starkt av dig att skriva om detta för jag själv skäms över att erkänna detta om jag inte är anonym :(

Du är inte ensam💛

Hej Sandra!

Det är absolut inget fel på dig! Vi har alla våra brister och issues. Jag tycker att det du beskriver låter som en introvert personlighet. Alla människor har både introverta och extroverta personlighetsdrag och vissa har lite mer eller lite mindre av respektive. Jag kunde också ha liknande tankar innan jag insåg att jag var introvert. Är du konstig för att du inte fungerar som alla andra? NEJ! Jag personligen tycker att det är alla som beter sig likadant som är konstiga. Samhället har pressat in olika normer i folks huvuden och ifall man inte passar in i den bilden så är man konstig enligt dem flesta. Det är aldrig lätt att gå emot mönstret, men våga vara dig själv!

Kan har precis startat en blogg där jag kommer lyfta fram liknande saker och annat kul som jag tycker är fel med samhället och även alla dessa normer osv. Mitt mål är att få folk o bryta sitt tankemönster och börja tänka utnaför boxen.

/MahatmasMonsun

Jag har social fobi och vet precis hur det kan vara :( Största problemet har jag med telefoner, hatar prata med folk jag inte känner. Får pressa mig själv om jag behöver ringa upp någon myndighet eller liknande. Svarar inte på okänt nummer.
Mår psykiskt bra i övrigt, och folk märker inte alltid att jag har något problem för tvingar mig själv att prata och försöka vara trevlig. Mår bättre på äldre dar när jag har accepterat att detta är min personlighet och slutat jämföra mig med andra hela tiden. Jag laddar batterierna när jag är ensam och dräneras på energi om jag får träffa mycket folk. Andra är tvärtom, de får energi av att socialisera... Bara så det är. Men lite kul vore det med några fler kompisar i alla fall :)

Känner igen mig helt i det du skriver. Jag har alltid avskytt att prata inför folk, tex redovisa saker i skolan och jag tycker att det är otroligt jobbigt att träffa nya människor och att vara i sociala sammanhang. Jag är extremt obekväm och vet varken vad jag ska säga eller göra. Detta är sjukt jobbigt och något jag avskyr hos mig själv. Jag känner mig verkligen så konstig, men det är ju skönt att det finns fler :-) Jag har inget problem med att svara i telefon om det är någon jag känner som ringer, men om något okänt nummer ringer så svarar jag nästan aldrig och jag avskyr att själv ringa okända människor. Tycker att det är jobbigt att ens ringa och beställa en pizza typ, haha! Jag gör det, men jag gillar det inte. Får liksom förbereda mig mentalt (och vill alltid vara helt ensam) om jag måste ringa ett samtal till tex myndighet. Jag avskyr fester, event, möten och andra tillställningar där man träffar främlingar och ska vara social och mingla. Samtidigt önskar jag att jag var precis tvärtom, att jag var social och trevlig och att jag lättare kunde skaffa mig fler vänner. Jag har ett fåtal vänner som står mig nära, som hänger med sen grundskolan och gymnasiet. Tycker inte du ska känna dig som ett miffo, men jag vet hur det känns att känna att man är konstig och knäpp. Jag kan vara din kompis, hihi. Stor KRAM på dig <3

du kan bli min vän

Hej Sandra!
Modigt och bra inlägg.
Jag känner igen mig i allt du skriver och du ska veta att du är inte ensam utav att vara ensam eller ha dessa beteenden som du har. Jag är likadan. Min personlighet är dragen starkt mot det introverta hållet vilket ger beteenden som du beskriver i detta inlägg.

Har du alltid varit sådan? Även när du var liten? I så fall är det nog ett personlighetsdrag. Introvert eller/och HSP kan du kolla upp om du vill. Social ångest? Ja det kan kanske vara att du har det med, beteenden är liknande men det som avgör det är din tankeprocess. Tycker du bara det är jobbigt och utmattande i sociala sammanhang? Eller har du även mycket ältande och ångestfyllda tankar om det?

Introvert, hsp personlighetsdraget kan vara en tung last ibland, men det är lika mycket en gåva (vilket bland annat hjälper dig med din konst).
Mitt tips: Kolla upp självmedkänsla (selfcompassion) på internet och börja gör övningar i det, det hjälper!

Jag tycker att du är modig som skriver om det här. Jag hade jättebesvär med "det sociala spelet" förut och var rädd för att göra och säga fel för att jag hade svårt att tolka signaler och stämningsläge. Jag läste flera böcker av Henrik Fexeus och det hjälpte mig att bli lite öppnare. Sedan Det där med att hålla kontakt; Riktig vänskap kräver inte regelbunden uppdatering eller bekräftelse. Den lever ändå. Vill man prata så hör man av sig, vill man träffas så ordnar det sig när det passar båda/alla.

Hej! Jag känner igen mig i det du skriver och du är absolut inte ensam. Har du läst om HSP (Hightly Sensitive Persons)?

Jag tycker också sociala tillställningar är påfrestande! För mig kan det kännas mer utmattande med en konferens eller en afterwork än att bara jobba.

Du skrev: Måste man vara social? Ha många vänner och alltid känna sig bekväm? Och jag skulle svara nej, nej och nej :) Vi är alla olika och det finns inget rätt eller fel. Det enda som är viktigt är att du är nöjd med ditt liv och mår bra!

Känner igen mig ganska mycket i vad du skriver. Jag känner mig väldigt borta och obekväm i sociala situationer, dock inte alla utan en viss typ av situationer. Av någon anledning har jag ganska lätt när jag inte känner någon, men när jag går på en fest eller liknande där jag känner några och deras vänner är där så är det som att jag känner press att de ska tycka om mig och därför låser det sig totalt. När jag inte känner någon så finns det liksom inga förväntningar och då märker jag att människor uppskattar mig och tycker jag är helfestlig.

Sen är jag nog lite sluten som person, verkar som många som kommenterat beskriver samma sak. Man vågar inte släppa in och bjussa på sig själv, man vet inte riktigt vad man ska prata om och man kan uppfattas som blyg, otrevlig, tråkig eftersom man liksom inte vet hur man "bör" bete sig fast man egentligen är en sjukt rolig prick.

Väldigt bra blogginlägg❤️

mariaanderzon.se: Jag är likadan! När jag inte känner någon kan jag prata med folk och nästan tycka om det (förutsatt att jag inte är den enda som inte känner någon), men så fort där är ett par personer jag känner halvt så låser jag mig. Det är som du skriver, att man känner press på att de ska tycka om en. Men också att jag har en bild av att de redan har en viss uppfattning om mig, och då känner jag mig låst i den bilden.

Tack för ett jättebra inlägg. Det var modigt av dig att du skrev detta inlägg. Och du är inte ensam. Kram! ❤


Jag känner igen mig mycket i det du skriver.
Jag har flyttat till en annan stad och jag har i ga vänner jag umgås med. Jag kan känna mig rätt ensam. Folk vänder på klacken eller ändra tonart till det mer negativt när dom får veta vilket företag jag arbetar på "Samhall".

Jag är likadan, trivs enbart i sociala sammanhang om jag själv får ut något av det. Till exempel i sammanhang som rör något intresse. Jag har en lindrig form av autism men det behöver ju inte betyda att du har det.
Mvh Madde

Du är INTE ensam, för jag är också så här. Jag känner igen mig. Jag har också svårt för människor och jag har endast haft 3 nära vänner under mina 26 år på den här jorden. Men så har jag ju också Asperger och jag har alltid tyckt att det är svårt med det sociala och att behålla vänner, prata i telefon och att höra av sig till folk.
Massor med kramar från mig <3

Det är så modigt av dig att skriva om detta, jag tror vi är många som kan känna igen oss i din situation, jag vet att jag gör det iallafall. Ensamhet är så tabubelagt och svårt att prata om så det känns skönt att nån vågar vara öppen för då kan vi som sagt känna oss mindre ensamma i det här <3

Vad "skönt" (vet dock hur jobbigt du har det och önskar såklart ingen det) att läsa att jag inte är ensam om detta, för det känns ofta så. Har jättestora problem med allt socialt, kan inte prata med folk jag inte känner överhuvudtaget. Senaste vännen jag fick var i fyran, förutom då min pojkvän sen 6 år tillbaka (men då var det han som tog initiativet). Kan inte prata med folk eller ens åka och handla ensam. Med mera med mera. Allt som har med andra människor i närheten att göra här jag problem med. Det är extremt jobbigt och önskar mer än något annat att jag kunde vara "normal" i det avseendet. Förstår hur du känner. Tycker inte att det ska behöva vara en sak att skämmas över men lätt att man gör det ändå...

Jag har social fobi. Dom flesta har faktiskt skrattat lite när jag sagt det, därför att utåt sett är jag framåt och oblyg -men de har ju ingen aning vad som försiggår på insidan. Jag kan brista ut i panikgråt för att jag är tvungen att gå till affären och handla, eller om telefonen ringer, jag kan darra i flera timmar efter att ha träffat någon, jag börjar ofta stamma när det är flera människor runtom. Jag har turen att ha flera fantastiska vänner, men de har jag alla haft sedan jag var barn. Hade vi träffats idag vetifan om vi blivit vänner -jag får ju panik av nytt folk. Men jag kan ändå isolera mig totalt -ibland hör jag inte av mig på flera veckor, svarar inte ens när de smsar, det låser sig för mig. Som tur är så är flera likadana så vi peppar varandra när vi har orken och har förståelse när vi inte har ork alls. Hursom så är du inte ensam, fast jag vet att det känns himla ensamt ibland. Hoppas du snubblar över någon människa som förstår dig utan press. Styrkekram!

Du behöver verkligen inte be om förlåt Du ser här att du inte är ensam om den här känslan Min son är 28 år han sitter i samma situation som du Inge vänner jobbar inte kommer inte ut pratar bara med mig Så ensam är du inte Ta hand om dig Kram

Känner igen mig i det du skriver, visst jag har några vänner men känner mig obekväm i sociala sammanhang iaf om det är större grupper och att pratai telefon gillar jag inte. På något sätt så suger det mycket energi från mig men det gör också att man känner sig ensam ibland. Men samtidigt, vem har sagt att alla måste vara sociala, det är sådant tryck i samhället att man ska kunna föra sig socialt och visa framfötterna men jag tycker ändå att man duger som man är. Stor kram <3

Tjena! Måste börja med att säga med att jag inte har samma problem som du har, jag är väl raka motsattsen. Men tror jag har något att säga dig iaf. Sammanfattat till 2 punkter.
1.Försök inte göra alla till lags, det är ett dött lopp, det går inte, så slösa inte energi på det.
2. De som faktiskt hittar intresse hos och tycker om dig, ska tycka om dig som du är och för de de vill att du ska vara.
Hoppas det var till hjälp, när det gäller den sociala biten så vet jag inte vad kan hur jag hjälpa dig, men många skådespelare säger ju hur blyga de är men när de väl spelar i pjäser och filmer så är den blygheten borta, för de att de får då spela en roll,en annan person. Det kanske ligger något där, vem vet?
Lycka till iaf:-)

Korrigering, punkt 2. De som hittar intresse och tycker om dig ska tycka om dig som du är och INTE för de de vill du ska vara...
http://gamingwithakecoldman.blogg.se/

Ett inlägg som berör. Tack för att du delar med dig!

Ensamhet har jag upplevt under stor del av mitt liv. I närmare 10 års tid levde jag med Ensamheten vid min sida. Nu var det länge sedan han var på besök...

Du har rätt att vara som du är. Kanske behöver du "bara" träffa personer som accepterar dig för den du är och som inte dömer dig för dina behov av egentid och rädsla för kontakt. Jag hoppas att du finner dessa personer!

Ta vara på dig.
Kram

Kram <3

Jag är ungefär lika dan. Jag har dock väldigt lätt för att prata med folk även om jag då känner mig j*vligt obekväm, men när det sedan kommer till vänskap så tar det stop. Jag har inte energin som krävs för att hålla den vid liv och just nu har jag en vän, en enda människa i mitt liv som jag träffar nån gång ibland. Hon tar mig som jag är och det känns bra. Jag behöver inte göra mig till. Alla andra, eller ja, de andra 2 har försvunnit, de drog när jag drabbades av utmattningssyndrom. Därtill så är jag singel och jag har aldrig lyckats få ett förhållande att fungera, att bo tillsammans med någon är min största skräck. Så ja, livet är ensamt här borta med.
Och det värsta är att det blir svårare att hitta vänner ju äldre man blir, men så länge du har någon vid din sida (t.ex en partner) så är du inte helt ensam.

Du är inte ensam <3 Min lillasyster har samma problem. Det finns diagnoser, min syster har det, där det du skriver är vanliga symtom. Att få en diagnos kan hjälpa en att känna sig mindre onormal, att få en "förklaring" samt hjälp hur man kan gå till väga för att lyckas vara mer av det man vill vara utan att överanstränga eller tappa sig själv <3 Får du chansen, komma om du har någon. Min syster har ADHD kombinerat med Asperger's syndrom, vilket gör att hon bl a har telefonskräck, inte fixar att prata med främlingar, är väldigt blyg eller skräckslagen i sociala situationer, fastän hon egentligen är en utåtriktad och pratglad människa. Hon har torgskräck och blir jättetrött efter att ha tvingats vara bland mycket folk samtidigt. Världens snällaste tjej och blir så ofta missförstådd för att hon fungerar olika än många andra. Men nu i vuxen ålder har hon med sin diagnos fått hjälp, framförallt med att förstå sig själv och arbeta igenom saker. Hennes diagnos är en superkraft som hon på egen hand inte kunde använda. <3 Man måste inte ha en diagnos för att fungera annorlunda, men ibland känner man sig annorlunda för att man är lagd åt det hållet, man behöver inte ha en diagnos men ha drag av dem. <3 Hur det än är med dig, hoppas jag att du hittar dina superkrafter. Även om du känner dig ensam, är du inte det. Det finns många som känner som du och även om det känns som en galax bort är det bara några ord mellan er. <3 Ta vara på dig och lycka till i framtiden!

Introvert är förresten när du får energi av att vara ensam och det tar energi av dig att vara i sociala situationer. Extrovert är när du får energi av sociala situationer och att vara ensam är superjobbigt. Sedan finns det ambivert då det inte spelar så stor roll. Jag är introvert men utåtriktad. Jag är helst själv, men när jag är ute bland folk så är jag den pratgladaste och mest energiska i gänget, men jag har egentligen inget socialt behov alls. Bästa vännen är extrovert och kan inte vara själv. Ibland krockar det om hon vill hänga hela tiden och jag behöver min egentid. <3

Känner igen mig! Jag tror det är vanligare att känna så än vad man tror. Det är något man inte pratar så mycket om bara. Jag tycker också det är jättejobbigt med sociala situationer och träffar och hör av mig väldigt sällan till de få vänner jag har. De har slutat höra av sig nu och jag ser på sociala medier hur de umgås utan mig och jag klandrar dem inte.

Jag är PRECIS likadan, kände igen allt det du skrev. Jag har nog två vänner kvar, den ena har jag lyckats hålla kvar kontakten med i 5 år, och den andra genom hästarna.
Men oftast känner jag mig inte ensam, jag trvis att vara mitt egna sällskap. Och finner djuren mycket bättre än människorna ;) Men såklart kommer stunder då jag kan sakna att bara sitta på ett cafe och prata med någon. För det har jag no inte gjort på flera år..

Hmm,..känner igen allt du beskriver från människor jag har träffat och intervjuat, människor med kreativa yrken som musiker, författare, konstnärer osv.

Det tycks vara som så, att kreativitet har ett pris som man får betala i form av överkänslighet, blyghet och det som kallas för "social fobi", som i sin tur leder till diverse diagnoser med tillhörande bokstavskombinationer.

Jag ser det hela på ett annat sätt, nämligen som så, att dessa människor innehar värdefulla kreativa förmågor som "normala" människor saknar, så i mina ögon är det något som saknas hos de "normala", inte hos de så kallade "introverta", man ska inte låta sin vardag färgas av människor, vars åsikter bygger på deras egen tolkning av vad som är normalt och vad som inte är det.

Du borde leta efter vänner från kretsar av lik sinnade människor, dvs kreativa såna, människor som begriper sig på dig, har liknande intressen och värderingar. Jag hade en kul intervju med Slash en gång i tiden, en otrolig blyg och "introvert" snubbe, som dock kunde slappna av i mitt sällskap, och visa sig från sin allra bästa sida, en härlig människa när han väl släpper in en i sin bekvämlighets zon.

Jag har själv pysslat med kreativa yrken, som tex musiker och skribent, målat lite med både pensel och airbrush osv, dock har jag aldrig saknat vänner eftersom mina vänner kommer från samma kreativa kretsar, plus andra som jag träffat inom racing kretsar, när jag har tävlat i road racing, som jag uppfattar som poesi i rörelse när man testar sin mentala styrka.

Så Sandra, umgås med lik sinnade så kommer du hitta många vänner, det är meningslöst att tvinga sig själv att umgås med människor som aldrig kommer begripa sig på en, människor som pratar mycket utan att säga något alls, människor vars glas är alltid halvtom livet ut, att kallprata om ingenting ger ingenting.

Ha det fint.

Det är INTE fel på dig. Det är så MÅNGA MÄNNISKOR SOM DIG. Jag förstår precis den meningen: "Det konstiga är ändå att jag ibland kan känna mig väldigt ensam, men jag vill ändå inte träffa någon." Jag känner så OFTA. Jag pressar mig igenom obekväma situationer för att få vänner samt det där sociala som kropp och själ skriker efter.

<3

Du är verkligen inte ensam, och det är absolut ingenting att skämmas över. Jag är rätt övertygad om att det är ett ganska vanligt fenomen, men många pratar inte om det för att dem just skäms över det.

Att öppna upp sig själv om sånt här är viktigt, tycker jag. Du bidrar till att samhället accepterar att vi inte är "instagram-perfekta", utan att det finns de som behöver hjälp med olika saker, och det ska vara helt okej.

Skickar en jättestor, varm och vänskaplig kram till dig! 💕

Det där med att ogilla att svara i telefonen har ingen betydelse idag - de som ringer flitigast är telefonförsäljare. Eller någon som ringer om något obehagligt, akut. Då är det ju inte så trevligt att svara. Så var det inte förr, före sms, före internet. Då ringde man till varandra - vänner och släkt emellan - och pratade i timmar. Men idag är det annorlunda, telefonen används på ett helt annat sätt. Det är inte någons fel och särskilt inte ett fel hos dig.

Här är någon som vill veta om det finns fler bloggande svenskar i Portugal: http://www.bortugal.se/svenskar-i-portugal/ ... :)

Har du provat att lägga ut en "annons" på brevweb.com? Om du inte redan gjort det förstås, jag såg några annonser där som verkar passa. Många där verkar vara i åldern 18-30 år. (Sätt förslagsvis upp en temporär epost så kan du använda den till de första kontakterna.)