Sandra Nobre Art + Design

Så har det gått en vecka sedan jag bloggade sist. Jag verkar inte hitta någon rutin på mitt bloggande och ibland är det precis som att jag glömt bort hur man driver en bra och läsvärd blogg. Har jag någonsin ens vetat det kan man ju fråga sig. Jag gick tillbaka till de första åren i den här bloggen. Började blogga 2009. Skrämmande vad 8 år går fort. Men iallafall.. Plöjde igenom några blogginlägg och känner inte igen människan som skrivit texten. Kan man göra en sådan enorm transformering? Eller var vi alla så pass omogna, naiva och barnsliga under våra yngre år? Jag vill ta fram skämskudden, förstår ni vad jag menar? Vill bara stänga ner bloggen och glömma att det där var jag, haha.

Men grejen är den.. Vad jag vill komma fram till att allt verkade så lätt då.. Alltså.. hur ska jag formulera mig så att ni ska förstå.. Jag hade så lätt för att skriva, om allt möjligt. Jag verkade inte vara rädd för att bli dömd utifrån mina texter och bilder. Jag bara tuta och körde. Jag förstår väl någonstans att det hade med att man helt enkelt var omedveten och aningslös om omvärlden och hur patetisk man framställde sig. Det fanns bara jag. Idag är man mer medveten. Mer rädd om sitt omdöme?

Ibland saknar jag att bara kunna skriva rätt ut vad vad har för känslor för stunden. Men en del i mig vågar inte. Samtidigt som jag värnar så om mitt privatliv så har jag en längtan att få prata av mig. Att få ur mig. Visst kan jag skriva för mig själv utan att någon ska läsa det men helt ärligt så känner jag nog att det skulle vara skönt med vetskapen om att någon där ute kanske lyssnar..

Jag grubblar otroligt mycket, jag filosoferar och tänker och tänker och tänker. Jag är ofta i en bubbla där jag analyserar, reflekterar, observerar, spekulerar och ibland blir det bara för mycket att bära själv. Jag gör ingenting utav mina grubblerier utan de förblir en tjock massa i mitt huvud. Jag vet inte vad jag ska göra utav det ibland.

Men då jag idag, till skillnad för 8 år sedan och tur är väl det, är mera medveten om hur grotesk internetvärlden kan vara, hur gigantiskt oändlig den är, hur många miljontals människor det finns i cybervärlden som kan läsa, granska, titta, hata på, anmärka på, klanka på, klandra, kritisera och döma mig utifrån det jag skriver och visar upp.. Är det något jag är beredd på? På rikgtigt? Jag är rädd för att den som läser ska tycka jag är knäpp i huvudet. Alltså, nu är jag ju knäpp i huvudet men.. alltså jag vet inte.. Att bli dömd.

Vad tycker ni om det här? Vad har ni får åsikter och tankar kring det här? Hur mycket kan man, ska man, borde man, borde man inte öppna sig i sin blogg? Finns det några oskrivna regler? Riktlinjer? Vart går gränsen mellan att vara personlig och att vara för privat?

Personligen, om jag ska utgå helt ifrån min egna åsikt, så tycker jag att det är mycket mer intressant att läsa en text som är personlig, som man eventuellt kan relatera till, än att bara läsa om det som ligger på ytan hela tiden. Jag tycker att det kan vara väldigt intressant att läsa om en annan människas tankar och hur den tänker, resonerar och grubblar. Men samtidigt att det inte blir för privat. För då har man ju ingenting kvar till sig själv sen? Förstår ni hur jag menar?

Nä hörrni, jag vet inte om det här inlägget leder nånvart. Jag känner bara att jag virrar till det som den osäkra lilla virrpanna jag är. Nu avslutar jag det här inlägget med en kopp kaffe och en av mina första målningar som så passande heter just.. Limelight.